DÅ! ...sprang det fram lite hästmyror ur springorna och jag började förstå varför sågspånen som låg bakom bastun för att suga fukt (vilket besiktningsmannen trodde) fanns där. Jag vågade knappt riva den sista panelen i hörnet. Jag inhandlade massor av Myrr och förberedde mig så gott jag kunde i fall jag skulle komma åt boet. OCH DET GJORDE JAG!


Hörnstolpen, som var av telefonstolpsdimension, fanns inte längre kvar. Den var helt perforerad och smulades sönder så fort jag rörde vid den. Hundratals, om inte tusentals, hästmyror irrade omkring och jag trampade och Myrrade så mycket jag bara orkade tills det inte längre fanns något liv kvar. Äntligen! Och så självklart på något sätt. Klart att det var där de höll till.
Nu är källaren helt fri från organiskt material och inga fler hästmyror i huset.
Men . . .



