ÄNTLIGEN!

Dags för midsommar igen och jag åker på Borrelia. Fick en stark penicillindos som medförde att jag inte fick blotta min hud för sol under två veckor. Kul. Ännu roligare blev det när temperaturen passerade 30-gradersstrecket. När jag vistades utomhus gick jag omkring som en Skagenmålare med stråhatt, linnebyxor och långärmad linneskjorta. Vi hade länge tänkt riva ut bastun ur källaren för att få mer plats och dessutom höll den fukt vilket inte är bra i den typen av källare (är väl inte bra i någon källare). Jag tillbringade en vecka i den sköna och svala källaren och plockade försiktig ner elen och forsatte sedan med panelen tills det bara var reglarna kvar.

DÅ! ...sprang det fram lite hästmyror ur springorna och jag började förstå varför sågspånen som låg bakom bastun för att suga fukt (vilket besiktningsmannen trodde) fanns där. Jag vågade knappt riva den sista panelen i hörnet. Jag inhandlade massor av Myrr och förberedde mig så gott jag kunde i fall jag skulle komma åt boet. OCH DET GJORDE JAG!

Hörnstolpen, som var av telefonstolpsdimension, fanns inte längre kvar. Den var helt perforerad och smulades sönder så fort jag rörde vid den. Hundratals, om inte tusentals, hästmyror irrade omkring och jag trampade och Myrrade så mycket jag bara orkade tills det inte längre fanns något liv kvar. Äntligen! Och så självklart på något sätt. Klart att det var där de höll till.
Nu är källaren helt fri från organiskt material och inga fler hästmyror i huset.

Men . . .

Nästa år

hade jag glömt hästmyrorna. Tills jag återigen upptäckte dom hängande som klasar under eterniten. Jag bestämde mig för att undersöka huset ordentligt och gick väldigt grundligt tillväga. Vi hade en bastu i källaren som vid häftiga ösregn tog in vatten på golvet. Det rann långsamt men säkert ner i golvbrunnen. Men det gick långsamt. Jag undersökte bastun efter fuktigt trä men hittade ingenting.
Plötsligt mindes jag besiktningsmannens kommentar till att de förra ägarna hade lagt ut sågspån på betonggolvet bakom bastun för att suga upp vattenläckaget vid de häftiga ösregnen. Han trodde just det, att det var därför. Jag började misstänka att de inte alls lagt ut spånen där utan att det ev kunde vara så att det var hästmyrornas jobb.
Jag såg enstaka myror gå omkring i bastun och letade efter ev boplatser men hittade ingenting nu heller. Fan. Ska jag behöva plocka ner eternitplattorna och riva hela huset för att hitta dom? Jag ringde återigen Nomor som kom ut och faktiskt rev ner en platta där de misstänkte att myrorna hade sitt ingångshål. Men icke.
Under en kvällspromenad vid midsommartid (igen ja) såg jag bevingade hästmyror följa vinden för att landa ett par hundra meter bort. Jag gick raskt hemåt och såg återigen huset fullt av hästmyrehonor klättrandes upp för husväggen för att bege sig. Jag tyckte det kändes skönt på ett sätt för att jag blev av med dom för i år (igen) och jävligt jobbigt för att inte blivit av med dom ännu. Skadedjursbekämparen sa att en drottning kan överleva i ca 10 år och jag hoppades på att detta var det 10:e året och att jag sedan var hästmyrefri.

Ett par dagar senare

fick jag en smärre chock. Kvällen var varm och skön och jag hade nästan glömt hästmyrorna. Då såg jag en mörk klase hänga ut under den nedersta eternitplattan under sovrumsfönstret. Det var hundratals bevingade hästmyror som drösade ut och började klättra upp på väggen. Jag gick runt huset och kikade in under de nedersta plattorna. Ingenting på norra och östra sidan MEN ännu fler myrklasar på den södra och västra. Jag började krafsa ut de och trampade väl ihjäl ett par hundra. Minst. När jag tittade upp mot den vita väggen var den inte längre vit. Den var svart av hundratals eller kanske tusentals bevingade hästmyror som klättrade upp mot taket för att sedan färga himlen lika svart när de begav sig av till grannarna.
Allt var över på en timma och jag hoppades på att de äntligen var borta. Och det var dom. I varje fall de bevingade honorna och i varje fall detta året. Jag orkade inte tänka på de mer utan återgick till min semestervila.

Så här kan vi inte ha det

- Vi ringer Anticimex (som jag då tog för den enda skadedjursbekämparen). Via mitt försäkringsbolag fick jag reda på att det var Nomor som var vår "räddare". Det tog väl ett par dagar innan dom kunde komma (" - vid den här tiden på året har vi fullt upp"). När han äntligen dök upp kunde han inte göra någonting om vi inte exakt beskrev var boet var. Vi fick rådet att gå upp mitt i natten och lyssna på väggarna pga att det är då dom är aktiva och det är lättare att höra dom. Ljudet man ska lyssna efter är ungefär samma som det som låter när nyfångade insjökräftor krafsar omkring i plåthinken. Eller om man kliar väggen med sina långa naglar.
OK. Upp mitt i natten och lyssna . . . Det enda jag uppfattar är min egen puls och mina andetag. Annars ingenting . . . tror jag . . . eller?

Enligt Nomor måste man hitta boets placering inne i väggen (om det är där de håller till) och sedan lokalisera boets centrum. Har man kommit så långt är det bara att borra upp ett hål i väggen och sedan spruta på.
Eftersom vi inte lyckades lokalisera något bo blev det inte heller någon åtgärd.

Dagarna tillbringade jag med att trampa ihjäl enstaka hästmyror ute runt huset. Till ingen nytta. Jag tog en paus och åkte iväg och fiskade lite makrill istället.

Lyckliga

sommarstugeägare och semestern hade precis börjat. Ljuvligt. Midsommarhelgen var fantastisk. Tänk att man kan få ha det så här. Inga renoveringar som var nödvändiga att göra - bara för att det var kul. En liten trappa här och en lite färg där. Vi satt och fikade på baksidan av huset och njöt av de nyplockade hallonen med glass och Digistivekex. Midsommarhelgen hade precis passerat.



Då kom E utspringande från huset och skrek på mig:
- Du måste skynda dig! Fort!
Jag skyndade mig in i huset.
- Titta där! Där!! Inne i sovrummet.
- Var? Jag såg inget märkligt. Inget som föranledde detta hysteriska och akuta ingripande.
- På gardinen!
När jag tittade på gardinen såg jag ett 10-tal märkliga monsterinsekter. De var säkert 3 cm långa, såg ut som groteska myror fast med långa vingar längs med kroppen. Jag petade ner en och stampade på den men den mjuka mattan gjorde bara att den sjönk ner i underlaget så jag tog ut den till hallgolvet som var hårt och där stampade jag ihjäl den. Den dog efter ett par tre, fyra, fem försök. Kroppen var som gjord av pansar. Det krasade till till slut. Där låg den. Orörlig.
Men . . . den . . . rör sig fortfarande . . . ?
Jag plattade ut den totalt och nu fanns det inte längre några kroppsdelar kvar med liv i.

Så där ja. Då var ett monster avklarat. Dags för nästa . . .

När jag hade tagit hand om alla på gardinen såg jag till min förskräckelse ett 20-tal till i taket, längs med listen. Det var bara till att attackera.
När jag var klar med allihop synade jag rummet efter några rymlingar men hittade inga fler.

. . . tills jag kikade in i hörnen i taket. Där var små hål och inne i hålöppningen såg jag ett par spröt som rörde sig sakta fram och tillbaka. Som en sorts radar som scannade av omgivningen. Där satt förbanne mig ett monster och höll vakt!